Varför stannar någon

Den frågan är relevant att fråga sig själv. Och sanningen för mig är av kärlek och att jag vill tro på människans förmåga att förändras.
Vilka faror finns det med att stanna kvar? För mig har det inneburit mycket tid och att onödig energi läggs på hans förehavande. Mycket tid har gått till att snoka och leta reda på sanningen. För sanningen har plötsligt fått en ny och viktig innebörd för mig. Sanningen som jag trodde skulle få honom på fall och rekaputilera och självklart enkelt välja att vara trogen eller lämna mig. När sanningen uppdagades första gången så blev det inte riktigt så trots allt som jag föreställt mig.
Då den natten för drygt två år sedan när jag smög upp och läste hans sms i mobilen. Den natten när jag satt skakade på en stol och hela världen snurrade. Mina misstankar hade bekräftats och jag bara väntade på att han skulle vakna så att jag kunde konfrontera honom med detta faktum.
Hans reaktion blev inte den jag förväntat mig utan han backade direkt och berättade hur han träffat oss samtidigt och han tyckte om oss båda. Med tiden hade hans känslor för mig blivit starkare och han var lättad sa han att jag avslöjat honom.
Det var kanske ett stort misstag av mig att i den stunden inte gå innan jag blev mer känslomässigt bunden till honom. Men jag stannade och valde att lita på honom.

Att bara veta

Jag vet att han är på gång igen. För flera veckor sedan la jag ut ett bete till honom som han nappade på sent. I ungefär två veckor nu har han pratat med den kvinnan som i själva verket är jag. Var går gränsen för att sätta dit en annan person? Är det fel av mig att lägga ut lockbeten? Jag tycker det egentligen själv. Det är som att lura en brottsling att begå brott.
Men jag känner mig fruktansvärt ledsen över att han fortsätter att ljuga för mig. Hans ord är verkligen inte mycket värda.
Jag har varit förstående och sagt att det jag begär är hans ärlighet. Att han berättar när "återfallen" närmar sig. Att jag riggade denna fälla för honom berodde på ett litet mail jag råkat få syn på som tydde på att han redan var i farten. Han kom med någon osannolik bortförklaring som vanligt.
Nu står jag här med honom som ramlat rakt i fällan och frågan är hur jag gör nu då. Ska jag konfrontera honom och berätta att det är jag?
Vilken reaktion kommer jag få då?
Det finns en stor risk att det kommer vändas mot mig och att diskussionen kommer handla om mitt agerande istället för det som jag önskar.
Vad önskar jag egentligen? Om jag avslöjar mig själv innebär det också att jag måste ha någon strategi och att jag själv fattat ett beslut. eller ska detta bara läggas till alla andra erövringar han hållit på med under vår tid.
Uppriktigt sagt så känner jag allt oftare att det skulle vara skönt att få kraft att lämna denna destruktiva relation. Jag har stöttat honom eftersom jag älskar honom och trodde kanske att han menade allvar med att han ska försöka förändra sitt beteende.
Men att nu sitta och lyssna på honom som tycker att han förtjänar beröm för att han slutat känns magstarkt. Det är ju uppenbart en lögn. Förvirrad, förbannad är jag men ska inte bara agera utan använda min hjärna innan.

Jag är likgiltig

Det känns skönt att jag kan stänga av och inte bli helt förtvivlad. Den här gången känner jag bara, jaha så var det dags igen.
För tre månader sedan när jag hittat sms från en kvinna från sms-kontakt.se så la jag upp en egen profil och skickade ett sms för att se om han skulle gå i fällan.
Han gjorde inte det och jag andades ut. Under den perioden bestämde jag mig för att sluta snoka och leta bevis eftersom det inte gör någon skillnad. Den som mått dåligt av det är jag.
Jag försöker ha tilltro till att han faktiskt vill sluta och att han ska klara av det också.
Döm om min förvåning när det igår pep till i telefonen och han besvarade min förfrågan under den falska profilen jag lagt upp.
Jag var med hans mamma i stan och gick i affärer och han orkade inte följa med. Men eftersom vi lovat henne att följa med till stan så tyckte jag att det var helt ok att åka sälv med henne. Han älskar inte att gå i butiker och i synnerhet inte med sin mamma eftersom det går rätt så långsamt.
Så när vi var inne i en butik pep det till i telefonen och det var alltså detta sms:

Då har du träffat rätt. Är en man som älskar kyssar och smek.Jag bor i xxxx. Bor du i närheten?

Jag minns inte vad jag skrev för något eftersom det var ett tag sedan. Men antagligen något i stil med:

Är en kvinna som gillar fart och fläkt och mycket närhet...

Jag tycker förstås att det är oerhört tråkigt att han åter igen bevisar för mig att han ljuger och framför allt att han bevisar att han inte kan låta bli.
Men jag känner också en stor likgiltighet.

Jag avarade med ett sms att jag bor i närheten och att det skulle vara roligt med en bild. Han skrev tillbaka att "vi kan väl höras i morgon. Jag är upptagen hela kvällen. Kram XXX"

Jag har inte konfronterat honom med detta. Vad är meningen med det?
Jag vet vad han kommer säga.
Jag är likgiltig och det borde han känna till egentligen eftersom det inte är ett bra tecken om han vill behålla mig.

Jag fattade redan första gången när vi träffades att han levt ett hårt liv. Men jag föll direkt! Hans humor, charm, ja hela hans personlighet fick mig på fall.

Trodde kanske inte att det skulle bli så allvarligt och djupt som det blivit. I början av ett förhållande handlar det ju mest (för min del) om attraktion det vill säga den sexuella attraktionen.
Ögonen, händerna, munnen.
Och han hade allt jag ville ha.Dessutom ville jag bara mer och mer.
Han berättade för mig ganska tidigt att han var före detta narkoman. Med viss vånda berättade han för han var ganska säker på att jag skulle lägga benen på ryggen och dra snabbt.
Visst blev jag lite förvånad och jag applåderade inte direkt. För så mycket begrep jag redan då att det skulle bli komplicerat. Och det är komplicerat.

Vi har så olika bakgrunder. Visserligen hade jag min period i tonåren där jag rökte hasch och levde rövare. Flera av min kompisar fastnade i drogerna och en del är döda. Men det känns som en avlägsen tid och en kort period dessutom.

Hans liv har kantats av tidigt missbruk .

Behandlingshem och kriminalitet har det funnits gott om i hans liv och döda vänner. De flesta är döda idag av hans gamla vänner. Så är det inte i min värld. De flesta lever arbetar har familj och någon form av karriär.

Det kan vara knepigt att få dessa världsbilder att mötas.

Men vi är så mycket mer än vår historia och vårt sociala arv. Det finns en diamant som är unik inom varje människa och värd att älska oavsett hög eller låg.


Jag älskar min man! Särskilt just idag!
Jag älskar honom. Han är den man som finns närmast mig. Han är varm, kärleksfull, tillitsfull, känslig, manlig, humoristisk...

Vi ligger tätt och nära på nätterna som vi tillbringar tillsammans. Pratar och diskuterar , argumenterar och skrattar. Vi tycker inte alltid lika.Men vi har respekt för varandras olikheter och åsikter. Att älska med honom är det vackraste, sexigaste, mest erotiska jag upplevt. Våra kroppar kan aldrig få nog av varandra.Våra bakgrunder skiljer sig mycket åt. Även om vi kommer från samma "klass", det vill säga arbetarklass.

Uppväxta i samma del av Stockholm och att vi inte möttes i unga dar är närmast förvånande. Då många tillfällen borde varit möjliga att träffats tidigare.
Han har någon gång sagt med lite sorg i rösten att det var tråkigt att vi inte träffades långt tidigare. Vår historia skulle flätats samman och våra liv skulle varit annorlunda.
Jag valde att trotsa min arbetarbakgrund och bestämde mig tidigt för att plugga och bryta med gamla familjetraditioner. Även om jag alltid har min tillhörighet i arbetarklassen och de södra delarna av stan. Han hamnade tidigt i skolk och missbruk. Vilket präglat honom mycket. Han hamnade i händerna på narkotikan och dess makt. Men han sörjer över att han förlorat så många år. Och när hans livsångest blir som störst så får han sina återfall. Återfallen består av benzintag. Då blir han som en annan människa. Opålitlig, hamnar i trubbel, blir onåbar på alla sätt och vis. Den sidan är plågsam att se och uppleva.

Jag älskar den mannen och vill fortsätta med det. Men ibland gör det så ont. Att se den jag älskar utsätta sig själv på det sättet är oerhört smärtsamt och ibland nästan outhärdligt.

Svårt att riktigt våga

Vi hade svårt att riktigt våga både du och jag. Du som har din beroendeproblematik. Svårt att lita på andra. Svårt att älska och tro på kärleken. Att släppa in och ge dig hän. Jag var också rädd och sårbar. Rädd för det okända och det nya. Men vi närmade oss varandra. Vi trotsade våra rädslor. Ut i det okända. Jag älskar dig för det.