Att bara veta

Jag vet att han är på gång igen. För flera veckor sedan la jag ut ett bete till honom som han nappade på sent. I ungefär två veckor nu har han pratat med den kvinnan som i själva verket är jag. Var går gränsen för att sätta dit en annan person? Är det fel av mig att lägga ut lockbeten? Jag tycker det egentligen själv. Det är som att lura en brottsling att begå brott.
Men jag känner mig fruktansvärt ledsen över att han fortsätter att ljuga för mig. Hans ord är verkligen inte mycket värda.
Jag har varit förstående och sagt att det jag begär är hans ärlighet. Att han berättar när "återfallen" närmar sig. Att jag riggade denna fälla för honom berodde på ett litet mail jag råkat få syn på som tydde på att han redan var i farten. Han kom med någon osannolik bortförklaring som vanligt.
Nu står jag här med honom som ramlat rakt i fällan och frågan är hur jag gör nu då. Ska jag konfrontera honom och berätta att det är jag?
Vilken reaktion kommer jag få då?
Det finns en stor risk att det kommer vändas mot mig och att diskussionen kommer handla om mitt agerande istället för det som jag önskar.
Vad önskar jag egentligen? Om jag avslöjar mig själv innebär det också att jag måste ha någon strategi och att jag själv fattat ett beslut. eller ska detta bara läggas till alla andra erövringar han hållit på med under vår tid.
Uppriktigt sagt så känner jag allt oftare att det skulle vara skönt att få kraft att lämna denna destruktiva relation. Jag har stöttat honom eftersom jag älskar honom och trodde kanske att han menade allvar med att han ska försöka förändra sitt beteende.
Men att nu sitta och lyssna på honom som tycker att han förtjänar beröm för att han slutat känns magstarkt. Det är ju uppenbart en lögn. Förvirrad, förbannad är jag men ska inte bara agera utan använda min hjärna innan.