Jag fattade redan första gången när vi träffades att han levt ett hårt liv. Men jag föll direkt! Hans humor, charm, ja hela hans personlighet fick mig på fall.

Trodde kanske inte att det skulle bli så allvarligt och djupt som det blivit. I början av ett förhållande handlar det ju mest (för min del) om attraktion det vill säga den sexuella attraktionen.
Ögonen, händerna, munnen.
Och han hade allt jag ville ha.Dessutom ville jag bara mer och mer.
Han berättade för mig ganska tidigt att han var före detta narkoman. Med viss vånda berättade han för han var ganska säker på att jag skulle lägga benen på ryggen och dra snabbt.
Visst blev jag lite förvånad och jag applåderade inte direkt. För så mycket begrep jag redan då att det skulle bli komplicerat. Och det är komplicerat.

Vi har så olika bakgrunder. Visserligen hade jag min period i tonåren där jag rökte hasch och levde rövare. Flera av min kompisar fastnade i drogerna och en del är döda. Men det känns som en avlägsen tid och en kort period dessutom.

Hans liv har kantats av tidigt missbruk .

Behandlingshem och kriminalitet har det funnits gott om i hans liv och döda vänner. De flesta är döda idag av hans gamla vänner. Så är det inte i min värld. De flesta lever arbetar har familj och någon form av karriär.

Det kan vara knepigt att få dessa världsbilder att mötas.

Men vi är så mycket mer än vår historia och vårt sociala arv. Det finns en diamant som är unik inom varje människa och värd att älska oavsett hög eller låg.


Jag älskar min man! Särskilt just idag!
Jag älskar honom. Han är den man som finns närmast mig. Han är varm, kärleksfull, tillitsfull, känslig, manlig, humoristisk...

Vi ligger tätt och nära på nätterna som vi tillbringar tillsammans. Pratar och diskuterar , argumenterar och skrattar. Vi tycker inte alltid lika.Men vi har respekt för varandras olikheter och åsikter. Att älska med honom är det vackraste, sexigaste, mest erotiska jag upplevt. Våra kroppar kan aldrig få nog av varandra.Våra bakgrunder skiljer sig mycket åt. Även om vi kommer från samma "klass", det vill säga arbetarklass.

Uppväxta i samma del av Stockholm och att vi inte möttes i unga dar är närmast förvånande. Då många tillfällen borde varit möjliga att träffats tidigare.
Han har någon gång sagt med lite sorg i rösten att det var tråkigt att vi inte träffades långt tidigare. Vår historia skulle flätats samman och våra liv skulle varit annorlunda.
Jag valde att trotsa min arbetarbakgrund och bestämde mig tidigt för att plugga och bryta med gamla familjetraditioner. Även om jag alltid har min tillhörighet i arbetarklassen och de södra delarna av stan. Han hamnade tidigt i skolk och missbruk. Vilket präglat honom mycket. Han hamnade i händerna på narkotikan och dess makt. Men han sörjer över att han förlorat så många år. Och när hans livsångest blir som störst så får han sina återfall. Återfallen består av benzintag. Då blir han som en annan människa. Opålitlig, hamnar i trubbel, blir onåbar på alla sätt och vis. Den sidan är plågsam att se och uppleva.

Jag älskar den mannen och vill fortsätta med det. Men ibland gör det så ont. Att se den jag älskar utsätta sig själv på det sättet är oerhört smärtsamt och ibland nästan outhärdligt.